bok nummero två för i år

hej vänner! just nu sitter jag i mormors och morfars kök. har varit på finfint 18års kalajjsande med god mat och mysigt sällskap, saknade dock kussarna som är på resa i världen! träffar dem dock snart så jättesorgligt är det inte, men taggar för gillar dem starkt!

för en månad sedan stötte jag på en bok som jag tyckte lät något intressant. den gjorde mig konfunderad, så jag googlade runt, läste på och gick till biblioteket för att låna skapelsen. daterad nittonsjuttiofyra av en viss märta tikkanen. mamma skrattade när jag visade den, ”jaha du” sa hon och jag förstod inte riktigt vad hon menade med det.

”män kan inte våldtas ?” tänkte jag, ”vadå att män inte kan våldtas, de kan de la lika väl som någon annan ?” och det var berättelsen om varför jag började läsa denna bokish.

jag skrev en recension om denna på engelskan, en review som det så fint kallades. såhär skrev jag översatt till modersmålet mitt:

Tova Randers, en frånskild tvåbarnsmamma, blir våldtaget på sin 40års dag och hämnd är det enda som ockuperar hennes inre. Hur våldtar du en man? Eller mer exakt, hur får du honom att känna skammen, förnedringen och förödmjukelsen? Tova bestämmer sig för att våldta honom, anmäla sig själv till polisen och göra ett statement, en poäng. […] Märta Tikkanens sätt att skriva skiljer sig en del från andra författare jag annars gillar. Hon tar med läsaren på en resa mellan män från det förflutna och livet just nu. Boken är mer av ett känslomässigt virrvarr än faktiska händelser vilket ibland gör det svårt att hänga med och förstå. Jag känner också att boken liknar mer ett första utkast än en klar bok, den innehåller väldigt mycket talspråk. Å andra sidan passar det. ( det liknar hur jag skriver lite då och då, pratigt typ. )

Män kan inte våldtas är däremot inte en bok bara om våldtäkt, det är ett uppgörelse med våldtäktskulturen och normerna för vad en kvinna kan och inte kan. Hon ger läsaren ett helt nytt perspektiv på våldtäkt och kvinnlighet genom att visa hur Tova förhåller sig till tankar och händelser, speciellt i bokens klimax och jag tror det är viktigt att ha hela berättelsen som den är för att illustrerar just problemet med samhällets syn på kvinnan, hennes styrka och hennes hjälplöshet. […] Det är fortfarande en väldigt viktig bok, trots 40 år senare, vilket är skrämmande, men det visar på just Märta Tikkanens poäng med boken, att det fortfarande är en stor skillnad mellan män och kvinnor och på hur responsen kvinnor får av samhället är .


och ja, så var det med det. ta inte mina åsikter ordagrant hela tin’, tvingade fram de något då och då. jag vet inte om jag gillade den så mycket, den var speciell, väldigt speciell. slutet var abrupt och när poängen väl kommit på plats dalade hela boken ner i en avgrund på något vänster. jag hade svårt att förstå. läs eller läs inte, kan inte säga att du ska eller inte, är för kluven liksom. intressant ja, men ganska brutal också. men viktig. hmm. jaja, finns på ett bibliotek nära dig. tror jag. kram

update två minuter senare: det är faktiskt inte riktigt bok nummero två för i år, har läst en hel del faktiskt sedan sist jag nämnde mitt läsande, och det är ju härligt. bl.a. läst en novellsamling. läst en uppföljare, tredje i ordningen, av en serie jag läste som fjortonåring. läst ännu mer i Jane Austin’s bok. och läst igenom en bok om dc-3:an till skolarbete. :) [ var tvungen att ha med sistnämnda för den var intressant, och den lästa jag faktiskt nästan från pärm till pärm. men jag sa nästan ]

läs också om en bok jag läst på senaste tiden!

Continue Reading

om en bok jag läst på senaste tiden

jag vill gå och läsa på biblioteket.

i början av månaden gav jag mig på ett projekt. det lyder: jag ska börja läsa böcker, minst en gång i månaden, precis som jag gjorde för många år sedan och nu ska jag allt bli allmänbildad och lära mig hur man kan formulra sig för att få inspiration till min dröm aka skriva bok som antagligen aldrig kommer skrivas för att jag har varken ro eller ork att kunna skriva klart en sådan. eller det påhittade megaprojektet involverande hollywoodstars och antisimexmedlemmar kallar jag allt kort och gott; läs lite mer! 

så, jag gjorde det, och började med en fin bok jag hittade på bokrean i februari kanske det var. den heter en bön för de stulna, skriven av jennifer clement och handlar om mexico, om en flickas värld som få känner till. om rädsla och om mammor som tvingas göra sina döttrar fula. som kaniner gömmer de sig i sina hål, allt för att inte bli stulna av männen med bruna cowboystövlar med hög men kantig och manlig klack, för att inte hamna i fängelse utan rättegång. och för att inte säljas som betalning av skuld. hela mexico är fullt av gömda kvinnor.

i boken får vi följa med ladydi, uppväxt med en alkoholiserad kleptoman till mor på ett berg öster om acapulco. där går männen genom floden, renar sig och försöker få jobb på andra sidan gränsen. där flyr pojkarna så snart de kan klara sig själv. på berget där ladydi bor finns inga män, här får mammorna och döttrarna klara sig bäst de vill och när pengarna sedan slutar komma från männen i usa, då vet man att de glömt bort dem där hemma, skaffat ny familj. ladydi vandrar genom berättelsen med sina röda flipflops och berättelserna om vännerna, de försvunna och ännu här.

jennifer clement har inte förskönat någonting, såhär är det, och så är det bara det. historien växlar mellan nu och då, mellan tillbakablickar och för tillfället i allra högsta grad. hon visar verkligheten.

jennifer clement har skrivit många viktiga böcker om världen och verkligheten. här är en. jag funderar på att läsa den.

Continue Reading