Om att vara tonåring

t o n å r i n g  &  t a n k a r

Mamma, hur är det att ha en tonåring i huset?Hon ligger i sägen med telefonen i handen, hon tittar upp på mig, tänker lite och svarar sedan. ”Annorlunda,” hon pausar, ” från att ha barn. Man har ingen egentid på kvällen.” Jag skrattar till och börjar gå mot mitt rum igen. ”Men du” Jag stannar upp, mamma fortsätter. ”Det är härligt, man kan prata om andra saker, diskutera mer än med barn.” Jag ler, hon tycker inte att jag är ett barn längre, eller jo, barn, men inte litet i alla fall. 

Jag är femton, femton som i ton. Jag har då alltså levt med ton i tre år, trevligt typ, eller ja, vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag gillar det faktum att jag har fått mycket bättre förståelse för allting, hur samhället ser ut eller bara allmänt gentemot människor. Jag gillar dock inte allt med hormoner, mens och annat lika mycket. Det är ju i och för sig något som är aningens intressant, att förändras från flicka till kvinna menar jag, men det är en ganska så svår väg man ska i genom måste jag medge och ändå har inte jag det så farligt i jämförelse med andra. Jag kanske överdriver en aning, för ärligt talat så har jag ju inte precis gjort undersökningar, men ur det stora hela, vad samhället säger och vad jag vet och själv upplever så är det skitajobbigt ibland. Mhm.

När vi var i Danmark i höstas var jag borta från vänner ju, och det kändes lite jobbigt. Har aldrig känt att jag har haft behovet av att snacka med de för att jag inte saknat de så mycket. Jag kan medge att det säkert berodde en aning på att vi hade uppkoppling hela tiden och att det inte var svårt att få tag på de vilket gjorde att man så klart hördes varje dag men ändå. Jag vet ju att man som tonåring, även om jag kanske är aningen sen, eller tidig, vet ej, stöter bort sin familj och ägnar mer tid åt och med vänner. Och alltså, när det gick upp för mig att det typ halvt redan skett blev jag lite rädd. Jag menar,  jag älskar ju min familj och jag gillar ju att vara med dem, men jag vet ju att det inte är för att jag inte tycker om de utan för att jag vill hitta en egen plats i livet antar jag men det var ändå lite weird. Att jag , som för övrigt alltid sagt till mamma och pappa att jag nog kommer hänga med de så mycket mer hela tiden, skulle det var liksom inte normalt för att vara Elina. 

Åh, det låter så flummit, gahh. Men förstår ni lite vad jag menar? Det låter en aning fåfängt och naivt, ja, det kan jag hålla med om men jo, det kanske är dags att hitta sin egen väg och plats. Tror det, mh. Så är det nog…!


/Elina

fler inlägg...

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *